.

Igår kom Rikke som ett wake up call. Hon undra hur ja mådde och ja svara nått i stil med " okej" och hennes svar på de va typ "vafan du tar snart studenten, du är snart fri"

Å fuck it! De slog mig lika hårt som den äckliga snön gör varje dag, sanningen som finns där men alltid kommer som en chock när man facear den. Snön har kommit och gått, ett tag låg den flera veckor i sträck och varje morgon blev de som en ny chock för SL, oh shit den är kvar, OH shit i år tar jag studenten, SNART TAR JAG STUDENTEN...

På samma sätt chockar jag mig själv varje dag med små vardagligheter.. Som varje gång jag ser mig i spegeln, fortfarande inte nöjd, som alltid. Men ändå intalar jag mig själv att än dag när ja ser mig i spegeln har de skätt en förändring. Den dan ja hittar ett grått hår när ja ser mig i spegeln.. a jag säger bara den dagen den chocken. Förhoppningsvis har jag hittat en bit förnuft innan dess. Just nu går jag dagarna i ända och funderar över relationer, relationen till män, relationen till vänner, till mig själv, relationen till människor som jag inte längre har nån relation till. Jag hatar sånt, ett förflutet. Eller inte allt. vissa saker är inte meant to be. Men just nu, när jag varje dag knallar omkring på söder 30 min till och 30 min från praktiken så kommer en gnutta hopp om att ett visst förflutet visst var meant to be, åtminstone worth to think about, worth to talk about. Tror inte jag är redo för en relation, jag tror inte jag är en förhållande människa. Även om jag vill vara en. Jag tror jag måste jobba på förhållandet till mig själv innan jag slänger mig ut i ett nytt med en ny människa, innan jag måste börja deala med flera känslor än mina egna. Är jag feg som tycker så?