.

Satt å kolla på lite vattenpolobilder. En tår eller två trängde sig ner mellan tangenterna. Jag har en ordentlig jävla identitetskris just nu. Jag kände så djupt att jag sakna polon idag. Att få hoppa i vattnet, och känna att allt bara rinner av än i takt med bubblorna som sveper runt den på tok för tajta baddräckten. Att bara få simma tills smärtan kommer. Den där fina smärtan som klappar än på axeln och säger " bra jobbat" . Saknar alla närkamper, det går inte att beskriva känslan av att bara få veva eller nästan slå mot någon och faktist få lite tillbaka. Man liksom känner att man lever. På sista tiden har jag kommit på mig själv gå omkring bollandes med en fotboll eller nått på jobbet.  Polon gav mig trygghet, rutiner,erfarenheter men framförallt en identitet. Den tog väldigt mycket tid, den tog många gånger mitt själförtroeende och gav mig prestationsångest. Jag är glad att jag sluta, men de känns ändå som att jag har lämnat en stor bit av mig själv som aldrig kommer kunna bytas ut, de har lämnat ett hål som aldrig kan fyllas på nytt.

Har lite smått börjat rita igen. Har ingen insperation och får inga vidare resultat men de känns ändå bra!