.

Du tänker inte, eller också alldeles för mycke.
Du prioriterar fel och har en förvrängd bild av verkligheten. Din blick var en blandning av hån, förvirring men samtidigt värme.

I ca två sekunder hade ja ett val, ja hade kunnat göra exakt vad ja ville. De kunda ha blivit ett slut på allt skit. men ja lät de gå förbi, ja lät dig försvinna. Igen.
skulle vilja få en ny chans, möta dig, krama dig. Skrika på dig, gråta med dig och gå vidare.
Jag vill bara höra av mig ibland, säga vad som händer.. babbla lite, skvallra lite.
Inser dock att de mesta är oväsentligt i dina öron och de du har att säga mig är ofta skrämande i mina öron.
Jag har tagit avstånd från en alternativ vardag, eller nej jag har valt bort den, gjort den omöjlig.
Har kommit fram till att du inte har förändrats, de är bara de att jag inte är där längre, jag lyssnar inte på vad du säger, jag säger inte emot och jag håller inte med. Tidigare kunde jag bekräfta eller förneka vad du gjorde, idag är jag bara åskådare och tycker de verkar helt sjukt.
Du kanske inte behöver mig men jag vet att du behöver nån. Alla behöver nån. Jag vet hur du funkar men jag vet inte hur man ska funka för att passa dig. De är som en boll man ska passa, man vet vart men inte hur.

Jag  tänker inte, eller också alldeles för mycke.
Jag prioriterar fel och har en förvrängd bild av verkligheten. Min blick var en blandning av hån, förvirring men samtidigt värme.


Jag saknar dig