.

Idag torskade Laget andra matchen av tre i SM, vilket innebär att de blev Sm-silver i år också.
De suger verkligen att torska mot linköping. Jag vet inte varför jag ändå inte känner mig så himlans berörd, jamenar trotts att ja tog en paus nu under sommarn så är guld de ända jag varit med och kämpat om under hela året.
Min ända motevation har varit, " tränar ja inte hårdare så blire inget sm", de har liksom varit otänkbart när folk tidigare har sagt; " Ta en paus du mår inte bra av de där" .
I sista sekund hoppar jag av, lever livet ett par veckor, går upp i vikt,tappar självförtroende och vet inte va ja känner.

Ja trodde ja skulle sluta med polon för gått men tro mig, de kommer inte att gå.
Jag kan inte säga att jag saknar att offra alla kvällar i veckan åt att hoppa i en kall bassäng och simma till kroppen skriker av smärta.
Men jag saknar laget, gemenskapen som finns och inte finns. det är famlij.
Jag vet vart jag hör hemma och så länge någon annan kan se till att jag har ett mål och får mig att sikta på de så offrar jag de mesta.
vem vore Ida Johansson utan järfälla vattenpolo.. Tjejen som..? nej, ingen.