.

Vi träffas typ jätte sällan. Eller hur som helst inte tillräckligt. vi har typ aldrig varit så där jätte tajta. Jag har tillåmed för mig att ja tyckte illa om dig i början.
Jag kan inte prata med nån om dig, eller kan kan jag väl men ingen skulle förstå. Varje gång jag träffar dig blir ja helt fuckad, vet inte hur ja ska vara. om jag tänker dig som ett pussel är varje liten del hos dig perfekt. När jag tänker på dig som person är du också perfekt. Ändå tycks jag vara den ända som ser den där helheten, ditt vackra yttre och inre.
Hade jag inte kännt dig, hade jag utan tvekan kysst dig när vi var så nära. Dina ögon sa att de va okej men jag vet att de inte var de. Jag vet att de aldrig blir vi. Fan varför är de så?